plötsligt händer det...

Men det är inte alltid något positivt som händer. Jag fick idag veta utav en kompis att min förra pojkvän har gått bort. Vi har inte pratat med varandra på ett år. Så jag vet inte vad jag ska känna. Ena stunden gråter jag och andra stunden känner jag inget. Innan jag gjorde slut hade vi varit tillsammans i 5 år. Och innan det kände jag honom i 3-4 år. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Och jag har aldrig slutat att älska honom. För mig var han inte ett helt avslutat kapitel. För jag tänkte flera gånger på honom och undrade hur han mådde och hur han hade det. Jag skulle höra av mig. Jag skulle åka hem till honom. Men jag gjorde det inte. Jag ville inte ta tag i mina känslor då. Jag vågade inte. Jag orkade inte ta tag i mina känslor. Jag var rädd för dom. Och nu är det för sent. Man ska aldrig skjuta upp något. 
Man ska ta tag i det jobbiga så fort som möjligt och inte gå och dra på det. I mitt inre är detta en tråd som aldrig kommer att få sitt slut. En del som alltid kommer att vara oavslutat. Många gånger har jag sagt att jag slösade bort min ungdom när vi var tillsammans. Men det gjorde jag inte. Jag gjorde ett val att vara tillsammans med honom. Jag var lycklig många stunder och olycklig andra. Men det vi hade kan jag aldrig någonsin förklara eller ens försöka sätta ord till. För jag vet inte hur. Jag kan inte dom orden. Dom känslor jag hade för honom kommer jag alltid att ha.

Det känns konstigt. För det är inte så här man väntar sig att någon ska gå ur tiden. Inte så plötsligt. Man väntar sig att man ska dö gammal och sjuk. Inte bara ryckas bort. Man förväntar sig att få tid på sig att mentalt förbereda någons frånfälle. Man är inte beredd på att någon bara ska försvinna.

En vän till mig sa idag att han i morse hade tänkt tanken att man inte ska låta saker vara osagda. Alltså man sa säga vad man känner för någon man ska säga att "du betyder något för mig". Jag är säkert som många andra på den punkten att man inte säger det man känner när man känner utan man skjuter det på framtiden.

Jag tycker att denna dikt känns passande i en stund som denna.

Till dig min älskade.

Around the corner I have a friend

In this great city that has no end,

Yet the days go by and weeks rush on,

And before I know it, a year is gone

 

And I never see my old friend's face,

For life is a swift and terrible race,

He knows I like him just as well,

As in the days when I rang his bell,

And he rang mine.

 

If, we were younger then,

And now we are busy, tired men.

Tired of playing a foolish game,

Tired of trying to make a name.

 

"Tomorrow" I say "I will call on him

Just to show that I'm thinking of him."

But tomorrow comes and tomorrow goes,

And distance between us grows and grows.

Around the corner!- yet miles away,

"Here's a telegram sir-"

"your friend died today."

And that's what we get and deserve in the end.

Around the corner, a vanished friend.

 

Det är nu man ska ta chansen att om man älskar någon. Så säg det. Kom ihåg att alltid säga vad du menar. Att aldrig vara rädd att uttrycka sig. Ta chansen att säga till någon vad den personen betyder för dig. Fånga dagen och ha ingen ånger.

 

R.I.P. Peter Wesley Palm


Kommentarer
Postat av: Nostalchic

Vilket otroligt fint inlägg och dikten kunde inte vara mer passande.



Tusen tröstekramar och vi hörs snart igen.



//Thina


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback