En dag som denna
Ibland kan jag få en sådan där skadegjäde, ganske hemskt när man tänker på det. Men jag kunde inte låta bli att skratta, för när man står och väntar på spårvagnen brukar det vara allmänt tråkigt. Men inte idag. Jag ser en man, som först verkade bara frysa och vara otålig. Men snart inser mitt naiva sinne att så inte är fallet. Han är antingen drogpåverkad eller berusad. För han kan inte stå still eller hålla balansen för efter en stunds vaggande fram och tillbaka ramlar han omkull och där liggar han och sprattlar som om han vore en uppåner vänd sköldpadda eller en som skalbagge som febrilt sprattlar med benen i ett tappert försök till att komma på rätt köl. Och med den sanna skade glädje jag kan frambringa skrattar jag och är tacksam för att han gjort min dag.
Väl när spåvagen kommer och jag klivit på och sjönkt ner i min bok (the last templer) ser jag en kvinna med asiatiskt ursprung som sitter och stickar. Jag kan garantera att jag såg tröjan växa fram framför mig. Det gick nästan men övernaturligt fart att sticka, jag var ytters farsinerad av hennes fingerfärdighet, jag vet inte om det har att göra med hennes ursprung. Men det vore att dra alla över en kam, och gör jag inte.
Vidare så kan jag ju tillägga att jag hämtade mina nya linser idag. Jag blev glatt överaskad att jag faktiskt kunde se. Det va som om att jag gått i en envig dimma innan. Jag utbrast med glädje mitt på stan "Jag ser, jag ser" varpå mina med promenarare tittar lite konstigt på mig.