enligt Tom

Jag har sett några dödsannonser på personer som jag känner som har gått bort. Min Farmor. Min Morfar. Min Mormors bror och  min morfars syster. Eller en nära vän till mig. Och så vidare alla annonser som jag har sett har varit på äldre personer förutom på min vän. Så har jag aldrig sett dödsannonsen från en person som jag har haft ett förhållande med. En person som jag har älskat utav hela mitt hjärta och lite till. Det är inte lätt att gå vidare när man inte hann ta farväl eller säga vad man egentligen tyckte och kände. Det känns som ett slag i ansiktet beskedet utav Peters bort gång. Det får mig att inse att man lever på lånad tid och att när som helst så kan mattan ryckas undan.

    Och nu när jag lästa dödsannonsen blev man påmind igen utav vad som hänt. Att livet är kort och oväntat. Han var mitt allt. Vi delade 5 år utav nära relation. Vi skulle vara ett för alltid. Men nu blev det inte så. Våra vägar skildes åt och jag flyttade. Men jag slutade aldrig att älska honom. Jag tänkte ofta på honom och han var med mig i hjärtat och där kommer han alltid att stanna. När man berättar det tragiska som hänt så reagerar alla på olika sätt. Men jag har haft tur som har så fina vänner och kollegor som stöttat mig när det varit svårt. Det är aldrig lätt att bearbeta sorg. Alla bearbetar på olika sätt. 

    Något som skrämmer mig är min likgiltighet. Att ena sidan tänker rationellt och tänker att vi inte har träffats på ett år inte haft någon kontakt. Och fortsätter som inget hade hänt. Men så är det den andra sidan utav mig som gråter. Som känner en enorm saknad och söker tröst och vill inte tro att det är sant. Att det ska vara ett stort makabert skämt. Jag ska gå och se på hans kropp och när jag gör det tror jag att mina olika sidor kommer att jämnas och gå samman.

Tack ni som finns där för mig och ställer upp.